Hej. Hejhej. Blir fantastiskt glad när någon faktiskt säger "jag läser din blogg" "blogga oftare!!" "du skriver så bra" "skriv för min skull". TACK, det värmer! Jag älskar att skriva, uttrycka mig och dela med mig av mina åsikter. Men det är inte samma sak som att blogga. Här vill jag dela med mig av mina dagar så mina vänner kan se vad jag har för mig. Eller bara skriva av mig någon gång då o då när jag känner för det.

Denna sommar blir det väldigt mycket pendlande mellan Stränkan och Viken! Har inte känt mig såhär splittrad på länge, saknaden sliter sönder mig inombords. Jag tror jag söker efter trygghet men jag vill samtidigt känna mig fri och jag inser att det förmodligen alltid kommer blåsa en storm inom mig.

Igårkväll bestämde jag spontant att åka till västervik idag igen. Ska inte tillbaka till jobbet förrän på lördag så den här veckan ska jag passa på att åka ut med båten!

Just nu pågår almedalsveckan för fullt. Skulle varit rätt schysst att vara där, lyssna på några seminarier och tal men också turista runt eftersom Visby är en fantastiskt fin stad! Pratade faktiskt med några om att åka till just almedalsveckan förra året när jag var lite mer engagerad i politiken. Det senaste året har jag haft sådan tidsbrist att jag inte ens hunnit eller orkat intressera mig i ungdomsförbundet, tyvärr.

 

Politik - Urtråkigt eller extremt spännande. Gubbar i kostym som rabblar siffror eller människor som brinner för sina argument. Extrema åsikter eller åsiktslös. 2014 är supervalåret och politiken är någonting som rör varje individ. Det känns nästan som ett organiserat kaos och mitt bland alla åsikter, allt snack, krönikor och artiklar är det lätt att bli förvirrad och inte veta var man står. Vissa frågor väcker väldigt starka känslor och jag älskar (älska är ett starkt ord, men) att diskutera politik med mina vänner. I höst ska jag få rösta för första gången och det känns verkligen bra!

 

Häromdagen slog det mig dessvärre att någonting är väldigt skevt med Sverige idag, hela samhället. Det är faktiskt något som vi alla är experter på, till och med jag. Är det inte så att vi klagar något alldeles fruktansvärt? Om vädret, att vi har ont någonstans, utseende, den som är arbetslös beklagar sig över det, den som väl har ett jobb gnäller över det, staden man bor i är för tråkig och ja, listan kan göras lång! Ändå gör vi inte mycket åt det.

 

Detta är skrämmande, det leder inte bara till psykisk/fysisk ohälsa utan det påverkar också politiken. Det är regeringens fel, allting. Trots att de jobbar heltid på att försöka få ett fungerande välfärdsland där alla ska känna sig behövda.

Vi lägger gärna skulden på någon annan. En väldigt tydlig trend blandannat hos SD,s väljare, eller hos de som hånar höginkomsttagaren och påpekar att det ska vara jämställt för alla.

En företagare ägnar oftast 24 timmar om dygnet åt sitt företag, eller har det åtminstone i tankarna så ofta. Borde inte hårt arbete löna sig? Och är det inte rätt att om vill du ha nånting så får du kämpa för det?

Jämför vi med EU och resten av världen så har vi det så mycket bättre än våra medmänniskor i andra länder. Men det är lätt att leva med ögonen stängda och mycket vill ha mer, tyvärr är det så. Det är det som är problemet här, även om man är på toppen sneglar man på grannen, ser att han har den nyaste bilen och tänker att "fan jag måste ju vara bättre". Varför kan vi inte bara nöja oss någon gång? Släppa dessa ouppnåeliga krav och vad andra ska tänka om oss och, leva livet istället? Titta dig omkring och uppskatta vad du har för du kommer säkerligen få ett wake up-call. Och är du inte nöjd över något i tillvaron - jobba dig uppåt.

 

2008 reste jag till Indien och med mina barnögon såg och betraktade jag de indiska barn som levde på gatan i slumområdena. Det var när vi var inne i städerna för att utforska kulturen. Och det var så det såg ut, bland det kryddiga matoset, prickar i pannan, extrem hetta och tusentals människor. Små barn med knappt några kläder på kroppen som bad om mat och inget hem att gå till.

Jag har tröttnat på alla klagomål. Jag har sett hur jävligt människor kan ha det och då bryr jag mig inte speciellt om du klagar över hur mycket du har att göra på jobbet när du egentligen ska vara stolt och glad över att du har ett jobb att gå till. Jag bryr mig inte om du inte har råd med den där märkesklockan för det finns vissa som inte ens kan stava till sekundära behov.

Det jag främst ville få fram med den här texten är att vi svennar borde uppskatta det vi har och tänka efter en gång till innan vi öppnar våra invanda käftar och börjar klaga på något nytt. Och detta ska inte gå ut över politiken.

En enorm guldstjärna till dig som läste detta. Tack.

En bild från tidigare idag då jag trotsade min förkylning och spenderade några timmar med bästis hemma hos henne! Oj vad jag kan sakna det livet ibland, att när som helst kunna träffa henne, ta hand om hästarna, leka med kattungarna och ha hundarna springande runt omkring sig. Plocka jordgubbar från fälten, köra hö, träna hästarna, ALLT. Så simpelt och underbart. Så mycket vi utforskade, upptäckter som blev våra hemligheter. Lustigt att allt som var självklart då kan bli en sådan längtan nu.