Har varit hemma i två veckor men det känns som en halv evighet samtidigt som det har gått jättefort. Har träffat vänner, familj och släktingar nästan varje dag och det har varit underbart! Hade en så mysig jul och juldagen blev nästan lika storslagen som förra året. Dels för att jag fick träffa Stina igen, för första gången på flera månader. Det är bara med henne som jag kan hitta på såna galenskaper, och det är bara med henne som jag kan skratta åt allt möjligt tills jag gråter. Det är svårt att inse att det snart har gått 14 år sedan vi fann varandra och förblev oskiljaktiga. Trots att jag kanske har varit den mest drivande i att separera oss, eftersom jag har tvivlat på mitt hästintresse, hur min framtida karriär ska se ut, mina drömmar. Dessutom flyttade jag ännu längre bort än henne när det var dags för gymnasium och efter det så flög jag och min oroliga själ över Atlanten. Men det är väl sånt som hör livet till. Man kan inte alltid vara nära de man älskar.

Med detta inlägg ville jag väl mest säga att detta år har jag verkligen lärt mig hur viktigt det är med bra relationer till sin familj och sina vänner. Jag har lärt mig vilka som är mina riktiga vänner, som alltid finns där trots att det har gått flera veckor sedan man pratade. Och min fina knäppa familj som stöttar mig när jag får någon ny galen idé och låter mig göra vad jag vill så länge det gör mig lycklig. Det är fint det.