Om förra veckan var toppen så har den här varit ett rent aprilskämt. Det är konstigt hur livet kan vara så bra och i nästa stund raseras allt. Människor förändras och jag blir inte ens förvånad längre när jag upptäcker nya, helt oväntade egenskaper hos personer. Jag får tacka gud för att jag ändå är positiv och försöker se något gott i alla efter de gånger jag har blivit sårad på riktigt. Samtidigt vet jag att alla har problem och många har gått igenom så mycket värre saker än jag. Men att få en chock så man nästan glömmer andas, stå och skrika för allt man är värd, dels för att överrösta den galna åskstormen som pågick utanför, dels för att man inte orkar med att också bli trampad på psykiskt på samma dag som man har blivit stämplad på tårna av en illvillig ungponny.

 

Life aint gonna be easy man. Men, det här är inte slutet. Så tacksam över mina vänner som stöttar och som jag vet alltid kommer finnas där. Och min familj såklart. Ni är guld och kommer alltid vara mina riktiga stjärnor.