till minne av

Inlägget postades 2017-01-23 klockan 23:00:00.
Som: Erica

 

12 oktober 2016. En dag som jag aldrig kommer glömma. Dagen då jag förlorade det finaste jag någonsin har haft.

Du kan välja fel väg i livet men efter ett tag komma på rätt spår ändå. Du kan förlora en vän men svälja stoltheten och återuppta kontakten. Du kan gå miste om en häst men veta att den får kärlek av någon annan. Du kan förlora en pojkvän men skaffa dig en som är 100 gånger bättre. Du kan också förlora din mamma, men hur länge du än söker kommer du aldrig hitta någon som kan ta hennes plats.

 

Onsdagen den 12 oktober. Jag vaknar upp bredvid min käraste. Vi går upp tidigt och det är mörkt ute. Vi smyger till jakttornet och sitter på pass under morgonens första timmar. Det är kallt, lite mörkt och lite spännande. Jag har fått upp ögonen för jakt sedan en tid tillbaka. Det verkar så himla spännande och intressant och då måste jag såklart få prova det på riktigt. Det enda jag såg var en ekorre. Det verkade ganska lugnt runt åtelplatsen så vi vände hemåt.

Vi satt i det mysiga köket i huset på gården och åt frukost. Jag blickade ut över sjön men blicken drogs troligtvis mest till honom. Aldrig tidigare hade jag träffat någon som fick mig att känna så starkt. Min kärlek till honom går inte att beskriva med ord. 

Vi åkte till Linköping för han skulle kolla på en maskin som till stor del skulle bli hans. Han såg nöjd ut när han såg den. Sen åkte vi till Ikea för att shoppa. När vi var på väg dit skickade jag ett sms till mamma och frågade om hon ville ha något därifrån men det ville hon inte. Vi bestämde att vi skulle ses på kvällen. Jag önskar att jag hade ringt istället. Jag tänkte att hon skulle få något ändå så jag köpte ett doftljus. Som att mitt undermedvetna visste att jag skulle behöva tända ett ljus till minne av henne, dagen efter. 

Vi styrde bilen hemåt igen och var i hans lägenhet en stund. Jag skickade ett sms till mamma och skrev att vi nog skulle komma runt halv åtta. Hon svarade aldrig. Jag tror inte ens hon läste det. Helt plötsligt kände jag mig känslig och sorgsen. Jag ville ut, bort, bort från mig själv och hem till mammas trygga famn. Det kändes väldigt starkt och jag hade inte känt något sånt på väldigt länge. Det var en känsla som drabbade mig just då och såhär i efterhand kan jag förstå varför. Det var då hon dog. 

 

När vi åkte hem till mammas lägenhet på kvällen var hon inte där. Jag insåg inte förrän senare att hon var försvunnen. Jag tänkte direkt att det fanns en naturlig förklaring och att hon snart skulle höra av sig. Förnekelsen till att hon var borta började redan där och jag lever fortfarande någonstans i den fasen för att orka leva vidare. Trots att hon sedan ett tag tillbaka hade dragits djupt ner i en depression kunde jag inte förstå det. Bara det var svårt att ta in, hon hade alltid varit den mest positiva och glada människan i min närhet. Så snäll, omtänksam och prioriterade aldrig sig själv före någon annan.

Allting gick så fort. Sökandet efter henne påbörjades dagen efter. Vi väntade länge på att få svar från polisen som skulle spåra hennes mobil. Framåt kvällen fick vi svar och sökandet kunde börja på allvar. Allt som hände därefter kändes overkligt. Det kändes som att vara med i en film och som att jag var någon annan. Att jag var en främling i min egen kropp och att det egentligen inte hände mig. Det var mörkt ute, kallt, hundar skällde, någon pratade med en främling på engelska, polisbilar blinkade och det var människor utom sig av oro utspridda på platsen. Hoppet rann ut lite mer för varje minut som passerade. Det var en så bisarr och surrealistisk upplevelse och det är svårt och otroligt jobbigt att tänka tillbaka på det och återkalla minnena. Så många gånger som de har hemsökt mig. 

Men jag behöll lugnet och hoppet. Tills en polisman sa till mig att han hade något att berätta. För tillfället var jag ensam med han och hans kollega och fick beskedet först av alla. Jag förstod direkt samtidigt som jag inte förstod något alls. "Ibland känner man sig liten" sa han. Det här händer inte mig, det händer inte min mamma tänkte jag. Men det hände mig och min mamma var död. Något inom mig gick sönder och tusen tankar snurrade i huvudet. Hur skulle jag leva vidare nu, utan henne.

 

Min mamma. Som hade givit mig villkorslös kärlek i 20 år, som hade gjort allt i sin makt för att jag skulle få ett så bra liv som möjligt, som hade varit så stolt för minsta lilla jag åstadkommit, som alltid gav mig komplimanger, fick mig att skratta, ville veta mer än vad hon behövde om mina vänner, frågade vad det stod i senaste sms,et från min pojkvän, frågade vad jag tyckte och tänkte om kärlek, relationer, politik, framtid, drömmar. 

Hon sa att hon önskade att hon var mer som mig. Hon beundrade mig och frågade ofta om jag kände hur mycket hon älskade mig. 

Om jag bara hade fått chansen att hålla om henne igen. Jag tror att jag aldrig skulle ha släppt taget. Om jag bara hade fått chansen att berätta igen att hon betyder allt för mig. 

 

Jag kanske borde vara förbannad för att hon har lämnat mig. Men det går inte. "Sometimes love is not enough."

Hon sa många gånger att den här världen var för kall och hård. Jag håller med henne och till viss del kan jag förstå henne. När jag var deprimerad för många år sedan kände jag mig så vilsen och såg ingen framtid. Men för mig ljusnade det fort. Hästarna och vännerna har alltid varit min räddning. 

Jag borde också känna att jag kunde ha gjort mer för henne. Och det har jag känt. Folk säger att man inte ska tänka så men man kommer inte ifrån det. Alla känslor är tillåtna i denna situation och jag har redan känt allt. Vrede, förtvivlan, panik, ångest, smärta, saknad, skam. Kärlek, gemenskap.

Men detta kom som en total chock för mig och för alla som kände henne. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att detta skulle drabba just mig och min familj. Första tiden var som att leva i en mardröm som man inte kunde vakna upp från. Därefter började jag reflektera över hur vanligt detta faktiskt är idag - den psykiska ohälsan. Jag kände starkt medlidande för personer som har förlorat någon närstående och insåg att jag inte var ensam om det här. Det gav mig styrka. Det finns dom som har så mycket mer problem än vad jag har, som aldrig ens får träffa sin mamma eller vet vem hon är. Det tycker jag är fruktansvärt. Jag fick ha min mamma, min ängel, här på jorden i 20 år och det är jag oerhört tacksam för. Det kunde ha blivit många fler år och det går inte att komma ifrån. Men det viktigaste av allt är att hon gav mig och min syster en fantastisk barndom och tonårstid. Jag är så stolt över henne. Jag hoppas jag blir en lika bra mamma som hon var.

 

Att acceptera och gå vidare har varit svårt. Jag har inte ens accepterat det och än mindre förstått. Utifrån fakta kan jag till viss del förstå men det riktiga svaret på frågan varför kommer jag aldrig få. Varje människa är unik så att förstå sig på hur någon tänker kan vara väldigt komplicerat. Men det jag vet är att alla har problem och det kan vara vad som helst - jobb, relationer, komplex. Vi alla brottas mot våra egna demoner. För guds skull, ni som läser det här. Var snälla mot varandra. Och mot er själva! Din tid kommer.

Jag har dragit en del lärdomar från det här - min totala katastrofala 20-årskris. I somras innan allt det här hände hade jag en dominerande tanke i huvudet - jag måste bli framgångsrik och göra något vettigt med mitt liv. Helst nu på en gång. Den här vansinniga pressen och stressen har varit återkommande i mitt liv och jag känner fortfarande av den. Troligtvis var det också den som drev mamma till vansinne. Man ska inte bara ha ett perfekt förhållande, familj, utbildning, jobb, allt. 

Jag har insett vad som är viktigt i livet. Mamma sa alltid "meningen med livet är kärleken och mina barn." Och jag är beredd att hålla med henne. Har man kärlek i sitt liv så ser man på världen med andra ögon. Jag har fortfarande drömmar och mål men det jag vill allra mest är att alla i min närhet ska må bra och få vara lyckliga. Att jaga lyckan och göra karriär här och nu har inte lika stor betydelse längre. Jag ska leva i nuet och njuta av livet. 

 

Det här har varit det svåraste och mest smärtsamma inlägg jag någonsin har skrivit. Men jag ville skriva det och nu är det gjort. Till alla er som känner att livet är totalt jävla meningslöst kan jag säga att ja, jag vet. Men det blir bättre. Ge aldrig upp.

Det är en tid då du gråter dig till sömns varje kväll och vrider dig i ångest tills allt blir svart. Och du vaknar upp och kollar runtomkring dig. Där står din sju år äldre syster som fångade dig när du var på väg att ramla omkull. Hennes tårar tycks aldrig heller sluta rinna men hon viskar att du inte är ensam i det här, ni har varandra. Och du känner att du älskar henne av hela ditt hjärta. Där står även din bästa vän sen 15 år tillbaka. Ingen känner dig så bra som hon gör. Eran vänskap är värt mer än guld. Där står din pappa som har lärt dig allt han kan. Han kan fixa det mesta men inte det här. Men du vet att han skulle gjort det ogjort om han bara hade vetat hur. För det som betyder mest för honom är att se dig lycklig. Där står din pojkvän och ger dig allt han har. Du kan bara stå där, drunkna i hans ögon och förundras över hur du lyckades hitta honom. Du hoppas han vet att du alltid kommer finnas där för honom.

Där står även resten av dina vänner som du delar så fina minnen med och som har varit betydelsefulla i ditt liv. Där står din släkt och ger dig stöd, låter dig minnas, berätta, förklara. Och nånstans där ibland dom står din mamma, du kan bara inte se henne. Hon har intagit en annan skepnad. Men du känner tydligt hennes närvaro. När du hamnar i en svår situation känner du extra starkt att hon är där och hjälper dig igenom den. Hon fortsätter att vandra bredvid dig genom livet. 

 

Till mina nära och kära vill jag bara säga tack och ni vet vilka ni är. Jag är så oerhört tacksam för att jag har er i mitt liv och att jag får vara en del i erat.

 

Till minne av min mamma ♥

* 1959-03-11

† 2016-10-12

❤

❤️❤️

Du sätter verkligen rätt ord på allt. Jag älskar dig ❤️

Så otroligt starkt skrivet. Det finaste jag läst. Älskar Dig <3

Va fint! Jag minns vår inger som väldigt snäll,glad,och omtänksam.hon finns alltid nära mig tills vi ses igen.

Jag har aldrig träffat Ingers döttrar, men Inger har träffat mina barn och varit deras fröken, och hon har alltid varit så omtänksam å snäll och alltid gjort de bästa för dom.. den kvällen när vi såg hennes bild dyka upp av missing people så tänkte jag först nä men henne känner jag det är ju våran Inger varför har dom bild på henne..
Åhh shit tänkte jag vart har hon tagit vägen, hon skulle till svanen på studie besök i norrköping. Tankarna gick vi såg henne senast på torsdagen veckan innan. Min mamma träffade inger på fredagen när de var skolfotografering på backis. Din mamma blev alltid glad när min mamma kom. Log å sa alltid här kommer vår unga mormor från gotland så trevligt. Du är alltid så glad får min mor höra.av inger. Det skiljer dom 2 år emellan.
❤❤.
Jag visar min dotter att Inger är saknad V. Vill.börja leta direkt efter henne. Jag ville så gärna göra de. Men vart skall man börja. Vi fortsatte cår färd till stallet å funderade och fällde tårar.
När sedan msp gick ut att honnhittats avliden. Det fanns inte på kartan. Det måste.blitt fel.. med tunga steg gick vi till förskolan dan därpå det var en tung dag.. nån vecka innan lucia så kom skolbilderna på posten. Och jag är glad att jag beställde.gruppbilden för där sitter.vår.bästa inger med barnen..våran ängel..
Tack för att vi fick Låna eran Mamma. ❤❤